Var det bara för att jag inte var tillräckligt länge i Finland? Eller varför kände jag mig mest så obekväm? Jag vet faktiskt inte. men jag tänker på hur det är i Worcester – hur ett snabbt besök till den kristna bokhandeln blir till 45 minuter intressant diskussion och resultatet är en ny vän, en radiointervju och medverkan i ett hip hop band. eller hur mannen i fotobutiken kommer ihåg hela mitt namn trots att jag inte varit där på ett år. Eller hur ägarinnan till mitt favoritcafé alltid hälsar mig som en kär gammal bekant och frågar vad för projekt jag har på gång nu. Eller hur gympersonalen hälsar så glatt när man möter dem på gatan. Eller då servitrisen på sushirestaurangen börjar fråga om våra olika kurser på basen. Eller då föreståndaren på Spar glatt undrar vem jag är och hur länge jag har bott i Worcester. Det får mig alltid att skratta lite. Högst oprofessionellt, skulle väl omdömet vara här hemma. (Nu ska vi hålla isär arbets- och privatliv för annars kan det ju bli för jobbigt!) Och själv vet jag inte riktigt hur jag ska handskas med att stå bakom någon i kön på Vasa flygplats som jag kanske borde hälsa på … eller? Vi känner ju inte egentligen varandra, men vi har studerat vid samma fakultet … och vart ska jag vända blicken nu? Och vad skulle jag säga om jag hälsade? Vad kommer efter det? Nej, det är nog bäst att låtsas som att jag inte har en aning om vem personen är. Varför kan jag inte ta med lite Sydafrika till Norden? Varför känner jag trycket att inte sticka ut? Men jag vill väl inte utsätta mig för kritiken över att vara för mycket eller för lite. Bäst att inte synas så blir man inte synad. (Fast på bekostnad av ett leende, en ny vän, ett levande bultande hjärta.)