Idag blev jag så otroligt ledsen. Där stod jag på metron med fyra huvudduksbeklädda tjejer som borde ha varit fem. Egentligen var de ju sex, men en har lämnat oss. Bara för Tyskland, men ändå. Jag stod där och kämpade lite med tårarna vid tanken på att jag aldrig skulle få se Norieh igen. På samma gång undrade jag om de skulle bli stoppade och hur det var med deras papper. Det är sånt jag inte frågar. Men när vi kom hem till mig fick de ett samtal. Norieh hade inte lyckats. Bitterljuvt för mig. Önskar dem inget hellre än ett bättre liv, men jag fäster mig ju vid dem!

Jag är så tacksam att få ha detta jobb. Världens bästa jobb. När jag gick till metron för att åka och möta flickorna i centrum funderade jag på varför jag gör det här. Och jag kan bara tänka att hemma i Norden är livet alltid gott. Mer eller mindre. I Afrika, i Grekland och bland flyktingarna har jag märkt att livet har sidor som aldrig visar sig i Norden. Och i en värld som är ond, mer eller mindre, vill jag med allt jag är och har ge lite godhet.

Tända några ljus.

Skapa lite hemtrevnad.

Ge tre kindpussar.

Krama några tonårsflickor utan familjer extra hårt.

Göra lite väldoftande julpyssel.

Möta folks blick, le och säga chosh amadi.

Ringa och fråga om de kom hem ordentligt.

Bara för att göra nuet ett snäpp bättre. Och kanske även framtiden. Mer eller mindre.

Jag måste säga att det är en ganska avskräckande och ödmjukande (i verklig brist på ett passande ord) att stå inför en grupp tonårsflickor punkt. Att de dessutom bär huvudduk av det striktare slaget och någons storebror sitter på behörigt avstånd för att se till att allt går korrekt till, gör det inte desto mindre skrämmande. Eller att vi befinner oss på ett missionscenter. På sju elever måste jag undervisa fyra olika nivåer. Lillasyster drog åter parallellen till Dagsmark skola, då en grupp hade handarbete och den andra matte i samma klassrum. Allt går. Man måste bara vara väl förberedd och väldigt på alerten. Det är jag inte alltid, men det känns otroligt bra när någon avfyrar ett brett leende mot mig och jag inbillar mig att jag är på väg att vinna deras gunst. Idag berättade jag att käraste konstnären Anna är på väg från Finland och kommer hålla en konstworkshop nästa vecka. Det verkade de gilla extra mycket. Och ja, jag vet att Anna är sjuksköterska, men jag måste ju höja förväntningarna lite. Känner att vi är på väg nånstans och att arbetet utvecklas. Det är så spännande att jag knappt kan sova.

Jag har fått min andra vän! Vad var det nu jag sa att jag skulle fokusera på under det första året? Ah.

1) vara hängiven bönen 2) lära mig språket 3) skaffa lokala vänner.

Efter en vecka är saldot för nr. 3 alltså två. Om jag nu kan räkna min hyresvärd(inna). Men hon bjöd ju in mig på stafili glikó och visade mig alla sina fotografier. Det är henne jag kommer lära mig grekiska med. I'm telling you!

Men igår blev det en tur till en bar i det fashionabla Kifissiá, ändhållplats på gröna linjen. (Ja, jag tycker att barer är helt rätt ställe för en missionär, och jag fick mycket riktigt berätta vad det innebär att vara galet troende.) Och jag fick höra att de enda greker som riktigt super till är kretensarna, vilket påminde mig om vad som står i Titus 1:12. Att de är gLupi-itaren, med andra ord. Guds ord är sant 2000 år efteråt! I detta fall på ett synnerligen negativt sätt, men dock.

Idag fick jag mig en skopa avsky för missionärer som tar foton döpandes muslimer men inte lyfter ett finger för att hjälpa dem i deras nöd. Alltså skopan gällde inte mig. Nej, jag har ju kommit hit för att ge skolgång åt barn och undervisa - inte för egen vinnings skull. Det var ju ett fint hedersomnämnande! Ingen vill bli betraktad som ett omvändelseobjekt.

Idag hade jag även lektion 1 med tre adepter. De ska samtidigt lära sig engelska och lära sig undervisa engelska.

Och väskorna mina får ännu stå tillbaka för det nitiska städandet - kackerlackorna har för all del hjälpt mig utvecklas som städerska (allt ska skrubbas och steriliseras), som diskerska (ingen gammal disk i diskhon här inte!) och som soputbärare (i tjänst varje dag). Jag har alltså inte packat upp, men nog hittat till Atens Stockmann, som heter Attica. Fast här säljs franska haute couture märken som jag i min bushtillvaro glömt existerar. Så inte riktigt Stockmann ändå.

Min tillvaro denna första vecka som Atenbo i ett nötskal. Ja, och så diverse jobbrelaterade möten och kontaktknytande förstås!

Igår tror jag att jag fick bevittna något av det finaste jag sett i mitt liv. Dessutom gick ännu en dröm i uppfyllelse: att få gå på marthamöte. Och dessa marthor i Lappfjärd! De är nu mina hjältinnor, mina förebilder. Kan ju säga att jag redan före igår gärna skulle ha varit med i marthorna - jag surfar ju redan helvilt på deras hemsidor så fort det är nåt praktiskt eller matmässigt jag behöver ta itu med. Marthornas hemsidor är lite som att ha en mormor.

I Lappfjärd samlas marthorna i hem och de tar aktivt med flyktingkvinnor. Igår hade det dessutom släpats med symaskiner och alla (utom jag) sydde pannlappar för brinnkära livet. Även sådana som aldrig sett en symaskin förr. Sen pratade jag om mitt arbete. I synnerhet en kvinna ställde massor med frågor. Bland annat den mycket goda frågan: "När du gör detta arbete och hjälper människor, gör du det för att de ska bli kristna?"

Bingo. Mitt i prick. Raka frågor, det gillar vi här på min sida! Jag svarade sanningsenligt att jag inte har några baktankar. När jag hjälper människor gör jag det för att jag älskar Jesus och han säger "vadhelst du har gjort mot en av dessa mina minsta, det har du gjort mot mig". Han tar folk i nöd högst personligt. Efteråt sa flera av kvinnorna att det är uppenbart att jag gör vad jag gör utav kärlek och de ville gärna bjuda hem mig.

Men det var inte det jag skulle säga. Jag ville berätta om mina hjältinnor som uppmärksammade två kvinnor som under tiden från förra marthamötet hade fått uppehållstillstånd. De uppmärksammades med varsin bukett rosor och orden: "Vi är så glada över det här beskedet och för att ni nu verkligen är en av oss!"

Tänk vilka människor det finns i en värld, tycker inkluderaren Nanna. Alldeles vanliga tanter från Lappfjärd med omnejd som tar hand om den hemlösa, ger henne en tillhörighet, kämpar för henne och till och med blir hennes vän.

Kanske jag är naiv. Det är ju troligt. Men när jag hör story på story dessa dagar om hur man lämnat hus och hem, smugglats ut ur landet, familjer har splittrats och man inte kan fara tillbaka till vare sig Iran eller Afghanistan och den nordiska lilla rösten tränger sig på: "De är bara guldgrävare som vill utnyttja vårt välfärdssystem", så finns det en sak som verkligen övertygar mig.

Och det är situationen här. Ingen skulle uthärda den här tillvaron som uteliggare ("Låt oss ta barnen och bosätta oss i parken! Det blir väl ett äventyr!") om man faktiskt hade ens en någorlunda bra tillvaro där man kom ifrån, och man kunde återvända. Även om man förlorat 2000€ för att betala guiden över bergen. Då skulle man inte betala en båtsmugglare 3000€ till i väntan på en båt som kanske tar en till Italien.

Starka ord för mig just nu.

Idag gick jag runt området med Lucas. Lucas är min f.d. elev från Brasilien. Jag undervisade honom både i engelska och Bibeln i Sydafrika och han ska vara i Aten tre månader nu. Han har fantastiska vittnesbörd från sina två månader här och jag minns när han kom till Sydafrika och inte kunde ett ord engelska. Nu leder han afghaner till frälsning och delar Guds ord med drogberoende på Atens gator.

När vi gick ut ur centret väntade en hel drös med afghaner utanför dörren, redo för engelsklektion. Mina fyra barn var där också. Flickorna (de surande) kastade armarna om min midja och pojkarna stack artigt fram handen. De babblade glatt på dari. Det var helt tydligt något de ville att jag skulle förstå för det var samma sak om och om igen. Kunde inte Gud ha skickat mig någonstans där jag har ett hum om språket? Frankrike, Tyskland, Israel? Men nej, inte Gud inte.

Det är väl som man säger. Gud kallar inte de utrustade, han utrustar de han kallar.

Hursomhelst var det hjärtskärande att måsta säga att det inte är engelska idag! Här har de plankat på metron för att komma till centret bara för att bli visade på porten. Idag på kvällen serverar vi mat åt singlar. Nu mot köket! 

Jag minns när jag kom hem till Norden en gång efter att ha varit i Brasilien och jag försökte mig på att göra "tummen upp" till någon offentlig person som en försäljare eller nåt. Jag insåg direkt mitt misstag och att jag hoppat allra högst upp i klassen "tönt" på en sekund. Som tur är verkar tummen upp vara gångbart på alla andra ställen i världen.

Idag kastades jag in i arbetet här på centret. Jag fick ta dessa fyra barn i åldrarna fyra till nio år. De båda yngsta visade också sina tummar upp liksom jag och lärde sig snabbt att säga "good", "great" och "nice" tillsammans med tecknet. I övrigt gick kommunikationen trögare, men surande när man inte får ta vad man vill ur skåpet (för tjejerna) är tydligen också universellt. Så det förstod jag. Så vi färglade och skrev lite namn med romerska bokstäver och räknade lite på engelska. Fast nästa gång skulle det nog vara trevligt att vara åtminstone lite förberedd.

När man blir visad till busshållplatsen av turistinformationskvinnan på flygplatsen och känner det som att man just fick en ny bästa vän (och ett varmt omfamnande av överarmen); när männen kör motorcykel utan hjälm (kvinnorna också bevars); när man väntat en och en halv timme på bussen och den inte kommer; när man delar taxi med tre obekanta (och får betala största delen själv) och bara förstår "nenenene" (jajajaja) och ett enstaka "oxi" (nej); när ens gps-karta inte stämmer överens med verkligheten (och verkligheten är att det inte finns några gatuskyltar) och man istället får en personlig guide från busstationen till hotellet i form av en lokal invånare som råkar befinna sig i samma brödbutik som jag; när det finns askkoppar i form av tunnor á la 80-tal på varje våning; och när alla får en att känna det som att man dragit en trisslott av att komma - då är man i Grekland!

Hälsningar från Kalamáta på Polyponessos. Här tillbringar jag natten.