Nu vet jag varför kravallpolisen står givakt i mitt gathörn. Tvärsöver gården har socialistpartiet tydligen kontor. I det anarkistiska Exarchia berättigar det till en buss med skottsäkra fönster och 20 poliser - här där den annars så synliga polisen inte syns till. Här kör lokalbefolkningen ut den albanska maffian och knarkarna själva.
Och även om det i och för sig inte är cigarettrök det doftar då man går över plateian, så lär polisen bara vara alltför glad åt att bevara Exarhias rykte som knarkcentrum - och att hålla knarket här. Då kan det kontrolleras. Men det känns mera som 1970-talet med socialistflaggan i topp, än 1980-talets Miami Vice. Och en supermarket är stört omöjligt att hitta. Barer och autentiska grekiska restauranger, som turisterna inte hör talas om, finns det gott om. Mindre lätt är det dock att hitta en café-bar (ett fantastiskt koncept, förresten - en riktig signatur här, där de är som en förlängning på folks vardagsrum och där man ofta hittar Nanna, drickandes ένα πράσινο τσαι, en grön te) där man inte känner sig som världens största hädare, då man plockar upp en iPad istället för en tidning, och man skulle behöva sitta med en stor fet cigarr i mungipan, á la Che Guevara.
Det känns hemtrevligt att höra musiken från våningarna ovanför och ljudet från området på kvällarna. Inte så ensamt. Och jag läste att det höga ljudet är medvetet från den lokala befolkningen, som är mycket grekisk, för att hålla uteliggarna borta.