En finsk själ.

Imorse gjorde jag en stor och överraskande upptäckt. Samtidigt som det inte var en upptäckt alls, för jag har alltid känt mig mer finsk än svensk.

Identitet är en ständig källa till fascination, tycker jag. Rent etniskt (en motsägelse i sig själv, ursäkta) är jag ju halvsvensk, vilket jag sällan tar upp och jag tycker det är rätt jobbigt när folk påvisar en viss rikssvensk accent hos mig. Jag identifierar mig inte riktigt med svenskar och blir lite smått obekväm i deras sällskap, jag måste anstränga mig för att orden inte ska stocka sig i munnen och jag känner mig något osäker på om de förstår när jag pratar. Men de tycks finna min finlandssvenska humor lite kul, så då känner jag mig säkrare. Fast helt säker är jag inte.

I Helsingfors blev jag plötsligen mycket österbottnisk. I Sverige blir jag finlandssvensk. I Europa blir jag finsk. I Grekland blir jag nordeuropé, och i Sydafrika blev jag europeisk. Men på skandinaviska kyrkan i Aten känns det lättast att umgås med svenskarna. Det sistnämnda har gjort mig lite förvirrad. Är jag kanske mer svensk än jag tror? Eller är det "nordbo i utlandet" som förenar oss? Eller så är det språket.

Finskan utgör ju en stor tröskel för mig.

Det var därför som jag blev så förvånad då jag imorse läste skandinaviska kyrkans informationsblad Ikaros över en kopp franskrostat Paulig's. Jag läste med lätthet prästens intressanta och trevliga inledning. Men sen läste jag med mycket mindre lätthet diakonijohtajan inlägg. Jag var tvungen att stanna upp och översätta i mitt huvud och det var kanske fem ord på en sida vars betydelse jag inte hade en aning om. Men där sitter jag med ens och berörs i min själ så till den milda grad att jag måste lägga ifrån mig bladet tre gånger för att gråta.

...iloiset kasvot eivät aina kerro totuutta. (De glada ansiktena berättar inte alltid sanningen.)

...mutta silloin elämä jää elämätta. (...men då förblir livet olevt.)

Ehkä meidän tulisi hyväksyä se, että elämä on mysteeri, salaisuus, joka avautuu vain sille, joka on valmis ottamaan vastaan sen sellaisena kuin se on. (Kanske måste vi acceptera att livet är ett mysterium, en hemlighet som öppnar upp sig bara för den som är redo att ta emot det sådant som det är.) (Jarmo Karjalainen)

Bakom de svårtillgängliga finska orden fanns tongångar som resonerade med min själ.

(Fast det ska sägas också, att jag var oerhört berörd på förra gudstjänsten av de vackert formulerade svenska orden med djup innebörd. Så helt svart eller vitt är det väl inte.)