I morse satt jag, som jag brukar, på soffan i mitt rum. Jag älskar morgonen! De två fönstren fyller mitt rum med ljus, jag hör fåglarna kvittra genom ytterdörren som jag ställt på glänt, himlen är blå och solen lyser. Jag blir lite lätt emotionell över hur vackert Gud gör allting och fäller en liten tår. För att göra allting ännu lite bättre väntar kaffe (italiensk rost från Spar – utan den bittra eftersmaken som kaffet hemma har) och en butter scone som jag äter med apelsinmarmelad. Det är ju veckoslut, så jag tänkte jag skulle unna mig. Kronan på verket är den dagliga bibelläsningen med Guds tilltal som jag är helt beroende av. Det gör mig så gott att vakna med solen (och i princip gå till sängs med den likaså). Morgonstund har verkligen guld i mund.

Det här är lite insyn i Nannas tankevärld.

På veckoslutet satt jag och läste i en kristen tidning. En sån där med vacker layout och fräscha bilder, men istället för att bli uppmuntrad fylldes jag av motstridiga känslor. Vad jag såg rimmade så illa med min nuvarande verklighet – och i synnerhet med den verklighet jag siktar på: Haiti. Tankarna började snurra. Vill jag alls fara till Haiti? Vill jag leva som missionär i fattiga länder utan skönhet, hus och utan att kunna njuta av det goda jorden ger, långt borta från min familj? När de tankarna väl hade fått fotfäste kom rädslorna. Jag räknade månaderna jag ska vara på Haiti och blev rädd att min själ inte ska överleva. Jag blev orolig över allt praktiskt jag har att ordna med.

Jag var just på väg att läsa mitt dagliga stycke ur Bibeln och bad att den helige ande verkligen skulle kommunicera med mig genom det jag läste. Och så läser jag detta…

Han skall älska dig och välsigna dig och föröka dig

Han skall välsigna din livsfrukt

Du skall få stora skördar

Du skall bli välsignad framför alla andra folk

HERREN skall låta varje sjukdom vika från dig

Han skall inte låta dig lida av Egyptens alla svåra sjukdomar (5 Mos. 7:13-15)

Vilka löften. Det här talade också till mig:

Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, för att han skulle lära dig förstå att människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från HERRENS mun. (5 Mos. 8:3)

Frågan är om jag är redo för lektionen…

Och till slut…

du skall hålla HERRENS, din Guds, bud så att du vandrar på hans vägar och fruktar honom … HERREN, din Gud, för dig in i ett gott land … ett land där du inte skall äta ditt bröd i fattigdom och där ingenting skall fattas dig (5 Mos. 8:6-8) AAAAAMEEEEEN!

Jag blev så uppmuntrad här i veckan av att prata med min partner i lovsången – Junio från Brasilien. Han berättade att han och hans fru under sina första sex år inom missionen levde på relationsbaserat understöd från några få understödare.

- ”Det var svårt. Men sen upplevde vi att vi skulle gå med i en församling i den stad där vår UMU-bas låg.” Och efter att i sex år ha levt på nästan ingenting fick de en pastor som utan att fråga desto mer ville stöda dem. När de berättade om sin vision att åka till Sydafrika för att lära sig engelska för att sedan kunna betjäna afrikanska nationer, betalade församlingen flygbiljetter och skolavgifter. Nu har de varit tre år i Sydafrika. Gud har välsignat dem med ett vackert hus och de har en bra bil – och en nyfödd son.

Junio och Lorenas berättelse får mig att vilja hålla ut. Man får kanske inte allt på en gång.

Han som kallar är trofast – även om jag måste klara mig på 550 euro i månaden! Jag har allt jag behöver. Och förresten så döptes jag ju en gång för länge sedan. Jag är död till mig själv och valde Jesu liv. Mitt liv är inte längre mitt.

(Som kuriosa kan jag berätta att koreanerna har det ännu bättre än brassarna – för Junio är inte ensam om att ha det relativt bra förspänt. När koreanerna skickas ut tänker deras pastorer på vad de kommer behöva först – någonstans att bo! Så de köper ett hus åt dem. Sedan kommer de naturligtvis att behöva en bil. Och när de behöver pengar för något projekt tar de upp en kollekt i församlingen och skickar över alla pengar som behövs. Afrikanerna å andra sidan har ingenting. Att vara missionär är inte det minsta prestigefyllt, så de får inget understöd från sina hemförsamlingar. Hur de överlever här på vår bas är för mig fortfarande en gåta.)

Så. Det har känts lite motigt, som man kan förstå av mina blogginlägg. Men den här veckan har det ändrats!!  Jag vill ju inte leva under fruktan och jag vill känna Livet i mig … kunna se framåt med tro och hopp! Och det finns bara ett väl beprövat sätt, och det är att stå på Guds ord. Så det är vad jag bestämde mig för att göra. Jag satte mig ner med min Bibel. Varje dag. Det kändes lite som när jag är på gymmet på en av de där maskinerna som visar bilden av ett berg i staplar och jag bara väntar på att stapeln som går uppåt ska sluta blinka så att stapeln som går neråt ska börja blinka istället – så att jag får andas lite lättare. Bara att i verkliga livet ser vi inte hur många minuter det är som vi måste hålla ut innan det äntligen börjar gå utför. Men jag fick märka att på bara ett par dagar hade min trosnivå höjts och rädslan var borta. Dessutom hade min troskris (som varat sedan slutet på augusti) gett vika! FRAMGÅNG! Och bönesvar.

Det är lite lustigt. När jag första gången for in till Worcester privata sjukhus och fick dropp, låg jag där alldeles ilsk och var säker på att läkaren bara försökte lura av mig pengar. Lite orolig var jag också, då jag inte visste vad det skulle kosta eller om min försäkring skulle betala. Följande gång skulle jag betala 5000ZAR och jag tänkte på vart jag skulle kunna flyga för de pengarna. Jag var helt enkelt inte beredd att betala så mycket pengar för sjukvård.

När jag sedan backade på den där bilen (som var helt skymd i mörkret och dessutom stod parkerad rakt utanför uppfarten – till mitt försvar!) var det en helt annan sak! Jaha, 3500ZAR! Det är väl skäligt att lägga ut på en bil.

Man ser ju helt tydligt vad jag värdesätter… (Och jag menar att jag är lite chockad!)

Igår morse berättade en av lärarna på engelskskolan här på basen, en afrikaanerkvinna på runt 40 år, att hon blev våldtagen i fjol och att hon nu är gravid. Hon planerar ge upp barnet för adoption. Det händer allt möjligt och av någon anledning har jag själv under detta år inte känt mig lika frimodig som förra året. I fjol var jag så övertygad om att han som är i mig är starkare än han som är i världen där jag gick på gatorna, men nu har jag låtit rädsla komma och störa min frid. Och det blir inte bättre av att jag blev intagen på sjukhus eller det faktum att jag backade på en bil (vilket jag inte har försäkring för). Då kommer tankarna smygande. Kanske det inte var meningen att jag skulle komma hit? Vilken olycka kommer att hända nu? Fast jag vet ju att det är fienden som vill plantera korn av oro och att svaret är att stanna nära Faderns hjärta. Under tiden tackar jag så mycket för förbön…

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen… Rom. 8:15

Ikväll under lovsången kände jag en fråga pressa på:

- “Nanna, far du till Haiti för att du älskar barnen eller för att du älskar mig?”

Det är en fråga jag måste tugga på, för om det jag gör inte kommer ur en äkta förälskelse i Jesus, då missar allt själva poängen. Han, och bara Han, måste ha första platsen.

So let this love be like a fire

Let our lives be like a flame

Fill our souls with your desire

Let our passion bring you fame

Under några år upplevde jag att min livsdröm hade slagits i spillror. Passionen var borta och jag kände inte att jag hade något som drev mitt liv. Förskräckligt. Ända fram till juni i fjol var det en stor sorg och kamp för mig. Att inte vet vad jag ska specialicera mig på för min jordevandring. Att inte kunna känna hjärtat pumpa så där starkt som jag mindes att det gjorde under mina tonår. Då jag levde för såna saker som jag hade kunnat gå i döden för.

Fram till juni i fjol, alltså. Juni och juli var jag i Johannesburg och arbetade med barn i innerstan. Barn med en vardag mycket värre än vi vill föreställa oss. Och där var den! Den där passionen i mitt innersta som verkar kunna förflytta BERG och motstå vilka starka strömmar som helst. Att få ge kärlek åt dessa barn, att få influera dem med hopp, att få vara ett exempel för det liv som Jesus dog för att ge också dem… Jag skulle ha stannat i Johannesburg om vi inte hade andra uppdrag att dra vidare till.

Och så var det Haiti. Som kändes så meningsfyllt. Men aldrig tänkte jag att jag skulle åka tillbaka dit, trots att jag fick inbjudan på inbjudan. Under tre månader kunde jag inte se på mina foton från Haiti – det var känslomässigt alltför överväldigande. Sedan var jag i Finland och måste berätta för församlingarna om Haiti. Och plötsligen kunde jag inte sluta prata om det eller tänka på det.

Människan gör upp många planer, men det är Herrens vilja som sker [men det är Herrens syften som står kvar]. (Ords. 19:21)

Det har gått en tid och fortfarande är mina tankar fulla av Haiti och den förlorade generationen – Haitis barn. Som en eld i mitt inre. Jag måste få göra något för att de ska få det bättre. Jag vill gå till dem som ingen annan går till.

Jag tycker inte om julen. Jag förknippar den mest med stress och ouppfyllda förväntningar. Så jag tänkte försöka undvika julen i år. Istället var det som hände att Gud försåg mig med en familj i Brasilien – helt i enlighet med Mark 10 om att de som lämnar familj och hus och åkrar för Jesu skull ska få hundrafalt igen i den här tiden. Människor som jag dessutom är släkt med. Så därför var det självklart att jag skulle vara hos dem över julen. På julafton firades jul i svensk tradition och på juldagen i italiensk tradition med pasta. Själv gick jag alldeles upp i att hjälpa dessa stackars utlandssvenskar i att göra deras jul så svensk som möjligt.

Så kan det gå mitt i lussebullsbakandet att man bestämmer sig för att hålla sig till nordiska jultraditioner i fortsättningen. Gud är förunderlig i sina sätt att försona sina barn.