Det är min namnsdag. Ingrid-dagen. And Jesus is seriously ministering to my spirit concerning my name today. Mitt första namn betyder djärv, det har jag vetat länge och tänkt att djärvhet är något jag skulle vilja se mer av hos mig själv. Men jag har sett det som profetiskt – och varje gång någon säger mitt namn talar de ut den här profetiska sanningen över mitt liv! (Gud är den som talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns Rom. 4:17.) Ingrid å andra sidan betyder Guds skönhet eller älskad av Gud. Så jag är med andra ord djärv skönhet älskad av Gud. Och det talar så djupt i mig idag – om min identitet i Jesus. DESSUTOM: när jag var senast i Israel fick jag ett profetiskt namn, som var extremt viktigt för mig i den tiden – Nama. (Variant av Naomi.) Vilket betyder skön.

Coincidence??

Föreläsaren talar om hur man ska se the big picture – vad en bok i Bibeln egentligen handlar om. Saker man kan hålla utkik efter när man läser är fraser som återkommer, eller ordningen som saker händer i ELLER hur handlingen byggs upp. Och då…. kan man se hur Davids liv byggdes upp upp upp —- till klimax, varefter hand liv började gå nedåt (sorgligt nog). Och vad var händelsen varefter Davids liv började gå nedåt?

David tog en annan mans fru.  Wow. Efter det började det ena folket efter det andra kriga mot honom och livet blev svårt i allmänhet. Intressant, va?

Gaaaaaah! Får man bara rätt nycklar till att öppna Bibeln så är det ingen hejd på vad som kommer fram!! Ta till exempel Markus 13 där Jesus talar om tidens slut – ett ämne omringat av mycken rädsla och spekulation. Men saken är mycket enkel. Om man color code Bibeln (dvs färglägger återkommande ord, namn, platser, teman…) märker man att i Markus 13 talar Jesus mestadels om ni – förutom i ett stycke! Det är bara i verserna 24-27 som Jesus talar om “dem” – och alltså hänvisar till tiden då Han kommer tillbaka. Allt annat hemskt är en profetia om Jerusalems fall och templets förstörelse år 70 e.Kr. Vi vet det också eftersom Jesus säger i v. 30 detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer – ett släkte eller en generation var på den här tiden 40 år och Jesus sa detta runt år 30 – 30 plus 40 lika med 70, dvs året för templets förstörelse. Förstod ni? Muahahhahahaaa. Väldigt upprymd är Nanna.

Hur är det möjligt att ha studerat teologi i TIO ÅR utan att ha fått svaret på frågan angående kamelen som skulle genom nålsögat (som Jesus nämnde nån gång)?? Och så är svaret så enkelt. Det handlar inte om ett nålsöga, utan nålsögat är namnet på en öppning i stadsmuren där köpmän kunde smyga igenom när stadsporten var låst. Öppningen var mycket trång och för att en kamel skulle kunna gå igenom med packning måste den gå ner på knä – vilket i sin tur är ett tecken på ödmjukhet. Med andra ord menade Jesus att det var lättare för en kamel att gå ner på knä än för en rik man! Och om vi vill in i Guds rike måste vi ner på knä. Djupt, va? Och så enkelt. Teologistudier: släng er i väggen. BCC: hurraaaaaaa!

BCC-klassen är väldigt rolig. Och jag behöver bara snegla på hippie-John från Maryland efter att någon har kläckt ur sig något som kunde räknas som tvivelaktigt så fnissas det hej vilt. Idag var det mest Luriga Andrea från Kenya som fick oss att skratta så vi nästan ramlade av stolen. Först var det för att föreläsaren gett som läxa att kunna rabbla alla Nya Testamentets böcker medan man bränner en tändsticka och Luriga Andrea meddelade att hon kan alla böckerna men inte i ordning. Andra gången var när föreläsaren undrade om vi lagt märke till två verser i Markus som kunde tas bort utan att det påverkar innehållet i evangeliet. Alla satt tysta, förutom Luriga Andrea som tyckte sig minnas att hon lagt märke till de två verserna – men hon hade ingen aning om var de var. Ja, så sånt. Och när föreläsaren sa att de finns i Markus 14 undrade hippie-John om det uppfriskade Luriga Andreas minne. Men sen skrattade vi mest.

Sen har vi de 18-åriga tvillingarna Abby&Gabby, som har gått i talterapi och pratar väldigt utstuderat, från Kapstaden. De är extremt söta och säger de mest oskuldsfulla saker och observerar sånt som ingen annan tänker på. Jag är glad att hippie-John är där, för vem skulle jag annars dela ögonblick med?

Jag är så fascinerad av hur oändligt god Gud är!! För sju år sedan tappade jag helt mitt sikte när det gäller mitt liv och mitt livs förmåga att bära syfte för Guds rike. Det är sant. På många plan har det kanske sett ut som att Nanna har vetat vad hon sysslar med. Men utan passion och inre livsgnista har det varit svårt. Så ofta undrade jag om det här var allt. Om jag skulle leva ett passionslöst liv. Men att ge upp min Jesus skulle jag aldrig göra. Tills förra året då jag blev riktigt arg på Honom och jag tyckte att det var en stor lögn att det skulle vara “tryggt i Hans händer”. Men jag kom över det och insåg att så ofta när jag inte fattat vad Han sysslar med så var Han upptagen med att rädda mig.

Så är det med min vandring med Jesus. Ofta har jag ingen aning om vart han tar mig eller vad det bakomliggande syftet är, men jag sa ju när jag var 13 år att jag skulle följa honom och strunta i världen. Så jag hoppade på att undervisa engelska i 6 månader och upplevde tydligt Guds syfte i det, utan att veta vad det skulle leda till. PLÖTSLIGEN en dag öppnade Gud upp en ny dörr. Och jag VISSTE att det var Gud på grund av den glädje, upprymdhet och frid jag direkt kände, men också tack vare några profetiska Ord som jag just fått. Men det största miraklet av allt var att jag kunde känna att hela mitt inre LEVDE och var fyllt av PASSION. På mindre än en timme!

Så nu har jag igen bytt avdelning på basen och kommer att arbeta med en bibelkurs. Mera information kommer! Men jag är bara så fascinerad hur Gud hela tiden vet vad han vill med oss och vart han leder oss, hur han arbetar för oss – också när vi inte ser, inte hör och till och med kämpar och lider.

Förra året köpte jag en bok om 70 stora namn inom missionshistorien, för att friska upp mitt minne lite från universitetsstudierna. För några veckor sedan när jag bad över min framtid, dök namnen Booth och Taylor upp i mitt huvud. Det vill säga William och Catherine Booth som grundade Frälsningsarmén och Hudson Taylor som grundade Kinas inlandsmission, båda på 1800-talet. Så jag läste om dem i min bok. Jag måste skratta lite då det visade sig att paret Booth blev uteslutna ur sitt samfund (dvs. Metodistkyrkan) hela två gånger för att de var mer intresserade av att vinna själar för Kristus än följa kyrkans regler och former. Taylor (som också var metodist) blev utskrattad av sin pastor för att han reste ut på missionsfältet utan något missionssällskap som stödde honom. Det gick ändå ganska bra för dem alla, skulle jag vilja säga. Det är ju ändå Gud vi tjänar.

Det irriterar mig oerhört när kyrkan i väst verkar tror att mission handlar om att gräva brunnar. Det kan vilken världslig hjälporganisation som helst sysselsätta sig med! Som kyrka har vi ett ansvar att predika evangelium: att förkunna att Guds rike nu är här och bota de sjuka. Det är vad Jesus gjorde. (Och ja, han sa också åt oss att besöka dem som är i fängelse, ta hand om de faderlösa och änkorna och ge åt dem som ingenting har.)

Var är den kyrka som inte är rädd för myndigheter (och jag säger inte att man inte kan handla visligt) eller som är villig att dö för evangeliet?

”Ingen stuga för långt borta, ingen familj för isolerad, inget hinder för oöverkomligt.” Så lät de så kallade circuit riders motto då de reste runt i vilda västern på 1800-talet för att hålla gudstjänster och predika. Deras liv var tufft och de flesta dog innan de fyllt 30. Deras lön var minimal, men de var överlåtna till att se Guds rike komma. Deras liv inspirerar mig något enormt och får mitt hjärta att bulta. Tanken på att leva som dem gör att jag känner mig levande.

För några veckoslut sedan satt jag och hörde lite extra från Gud (det är oftast på helgen som jag har tid att göra det) och det var som att han gav mig lite riktning för mitt liv framöver. (Nu säger jag inte att det är exakt så här det kommer att se ut, men jag fick en känsla av att veta vart jag är på väg.) Min kallelse är utan tvivel till dem som lever i dödsskuggans land, men det landet kan ju se ut på många olika sätt. Min dragning är till de stängda nationerna. Det kanske är Bhutan. Det kanske är Maldiverna. Det kanske är Mellanöstern eller något muslimland. Det kanske är Europa. Men det kan inte ske förrän våren 2014 då mitt pass går ut och jag blir av med mitt missionärsvisum till Sydafrika… Och jag skulle ju gärna se att någon missionsorganisation eller samfund skulle vilja ge mig jobb och sända ut mig. Det skulle vara skönt att ha ett sådant stöd på hemmaplan. Men det är i Guds hand. Han vet bäst.