För två år sedan runt den här tiden var jag ute och körde i min bil på Yttermarksslätten. Det var en av de där kvällarna när de sagt på radion att man inte skulle gå ut på grund av snöovädret. Men jag ville hem till mitt mysiga hus med kakelugnarna. Det var mörkt. Det var ett tungt snöfall. Det blåste. Väldigt mycket. Och Yttermarksslätten var lika platt och stor som vanligt. Vilket betyder att vägen var helt översnöad och jag såg ungefär en centimeter in i mörkret och snöfallet.

Då talade Gud till mig.

- “Nanna, så här är det i livet ibland. Du kommer inte alltid att se vägen. Men du vet vart den går. Och du måste fortsätta, fortsätt sakta sakta ut i mörkret. Vrid upp värmen i bilen och njut av musiken på stereon och fortsätt sakta köra.”

Och idag påminde han mig om vad han sa då, för det är nu som jag behövde höra det.

Det är så lätt att börja göra upp sina egna planer när vi är i det där mörkret. Så lätt (särskilt som kvinnor) att börja kontrollera och domdera. Men Gud säger: tyst och stilla förtröstan. Släpp taget om kontrollen och ditt sätt att göra saker på. Låt mig föra dig. Tänd inga lampor, det leder bara till förvirring. Vänta tills jag tänder ljuset. Var stilla och vet att jag är Gud. Jag ska bli upphöjd bland folken. Fortsätt gå. Mina löften står fast. Vad jag har talat förr står fast. Jag har dig i min hand.

Jag kämpar med Gud. Oftast låtsas jag inte om det. Och jag vet ju att det bara är dumt att kämpa med Gud. Men troskrisen dröjer sig kvar. Särskilt i de arla morgontimmarna där mellan sömn och verklighet. Tänk att det ska vara så svårt att lita på Gud ibland.

Jag hade en pojkvän från april till september. Det var jättefint, men förhållandet är över nu och jag förstår inte vad Gud menar. Häromdagen var det extra svårt, kanske för att de flesta på turnén känner oss båda och ständigt påminner mig om hur de inte förstår varför i gjorde slut. I bussen på vägen hem satt jag i min egen lilla värld när en flicka som jag inte känner så bra sa att hon bett för mig kvällen före och att hon fått en bild.

I bilden hade jag hoppat fritt fall, men mitt ansikte visade rädsla för jag visste inte var jag skulle landa. Nästa bild visade hur jag landade – på en plats som var så mycket vackrare och bättre än jag hade kunnat föreställa mig, omringad av höga berg. Det var precis den platsen där jag var menad att landa. Ingen nödlandning. Ingen andra chans. Precis rätt.

Men medan jag faller är det mitt val att antingen stanna i rädslan över hur och var och när jag ska landa eller njuta av färden ner i full förtröstan på att Gud har situationen under kontroll. Hans vägar är så mycket högre än våra vägar och hans tankar är större än våra.

Häromkvällen kom en av skate-killarna till mig.

- ”Ge mig lite visdom.”

- ”Om vaddå?” undrade jag.

- ”Om livet.” Jag är ju faktiskt rätt mycket äldre än de flesta här, så jag antar att jag är berättigad att dela levnadsvisdom. Ha ha. Hursomhelst sa jag det första som kom i mitt huvud:

- ”Vänta på Jesus, han kommer att handla.” Det visade sig vara precis rätt kommentar i rätt tid.

Lätt att säga till andra, men faktum är att det är vad Jesus talar till mig konstant. I Ps. 106 berättas det om allt som Herren gjorde för israeliterna, men hur snabbt de glömde bort vad han hade gjort. Resultatet av deras glömska vad att de inte väntade på Hans råd i fortsättningen. Det som händer för att de inte väntade på att höra från Herren var en lång ökenvandring. Och sedan kommer de inte in i det förlovade landet DÄRFÖR ATT DE INTE TRODDE PÅ LÖFTET OM ATT HAN SKULLE TA HAND OM DEM!!!! Så dumt!!

Och ändå finner jag mig själv där gång på gång. Tvivlande på att Han ska ta hand om mig. Hur ofta och hur många gånger har vi inte missat det förlovade landet för att vi inte väntat på att höra från Herren därför att vi inte litar på att han vill oss gott?

Igårkväll låg jag och lyssnade på en ny skiva på min iPod. Där fanns den gamla goda sången “Jag har beslutat att följa Jesus”. Och jag måste bekänna att jag emellanåt är en av de där som klagar inför Gud på det ena och det andra… att vissa saker måste vara så svåra … att Han inte låter mig VETA vad som ska hända … att Han inte bara kan göra som jag tycker… När jag lyssnade på den där sången slog det mig med all kraft att det är HAN som har kallat mig – och inte tvärtom. Han har kallat mig och det är mitt val att följa honom eller inte. När Han kallade folk under den tid Han vandrade här på jorden hade han inga problem med att säga åt folk att gå hem om de inte ville följa honom. Om de tyckte att det var lite jobbigt eller om de hade andra saker som var viktigare. Jesus hade inga problem med att säga att om man ser sig om efter att man har satt handen till plogen så är man inte lämpad för Guds rike. Jesus hade heller inga problem med att säga åt lärjungarna att de var löjliga då det stormade och Jesus bara sov, utan att verka göra något åt situationen. Han säger faktiskt åt dem på skarpen att bara tro! Jag behövde höra det. Vill jag följa honom? Vart han än går? Vad som än händer? Ska jag lita på att han är den han säger att han är och att han gör vad han sagt att han ska göra?

Jag har beslutat att följa Jesus …. och aldrig mer tillbaka gå.

Jag följer korset och lämnar världen ……… och ingen väg tillbaka går.

- ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Hela det här året, samma sak. Samma fråga. ”Vad vill du?” Så irriterande.

Fast det började egentligen för länge sen, men nu är det som att jag inte kommer förbi den där frågan. Samma fråga som Jesus ständigt ställde till människor han mötte. ”Vill du bli hel?”

Och jag vet ju inte!! Det är det som är så irriterande. Allt jag ville var att göra Hans vilja. Och nu kastar han frågan tillbaka.

Han är ju den som ”fritt och för intet ger oss allting” men det börjar ju alltid med vår vilja. Vår fria vilja.

Jag ska låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. (Upp. 21:6) Den som törstar. Som med kvinnan vid Sykars brunn. Jesus talade inte moral med henne, utan om hennes törst. Han ville släcka hennes törst.

Vad är jag törstig efter? Vad är det jag vill att Jesus ska göra för mig?

Idag såg jag något i min Bibel som jag inte sett tidigare. Jag läste i Markus 10 och kom till versen som betytt mycket för mig sedan jag kom till Sydafrika om att den som lämnar hus och bröder och systrar och åkrar för att följa Jesus ska få hundrafalt igen i den här världen. Jag insåg plötsligen hur Jesus säger det just efter att han har haft sitt samtal med den rike unge mannen som blev bedrövad för att han hade många ägodelar och inte ville ge upp dem för att följa Jesus och få evigt liv. Jesus säger sedan till lärjungarna att det är så svårt för en rik person att komma in i Guds rike. Jag funderade en stund på vad Guds rike är. Jag insåg att om vi ger upp allt och följer Jesus får vi Guds rike – dvs allt som vi behöver och mer.

Ett häftigt exempel på detta hände igår. Grace från Hong Kong, som ska med oss till Haiti, gav bort sina sista pengar, 6000 rand (ca 600 euro), just innan vi lämnade Worcester och just innan vi skulle köpa våra flygbiljetter till Haiti. Hon gav dem till en familj från Madagascar som inte hade råd att betala den här vistelsen i Johannesburg. I tro på att Gud skulle förse henne med allt hon behöver gav hon bort dem. För några dagar sedan fick hon ett meddelande av en vän att han ville välsigna henne med 5000 rand. Igår berättade hon att någon annan, som hon inte hade en aning om vem det var, hade satt in 6000 rand på hennes konto, och igår kväll ropade hon glädjestrålande från läktaren: ”Jag har alla mina pengar för Haiti!” – nämligen 25.000 rand. Wow!

Jag tror att ju mer vi vågar ge upp – vad det än gäller – desto mer förlöser Herren och ger åt oss!

Det börjar vara väldigt stressigt här på den här sidan jordklotet. Vi arbetar 14 timmar om dagen och tiden verkar ändå inte räcka till! Det är roligt och uttröttande. Jag märker hur mottaglig jag är just nu för diverse destruktiva tankar.

Igår när jag vandrade hemåt till vårt lilla skjul från basen började jag fundera på om jag faktiskt är en person som andra kan älska … Men knappt hann jag tänka tanken till slut så hörde jag Jesus svara: ”Det är du som har svårt att älska dig själv.” Så måste jag ju medge att så är fallet. När man är trött och inte riktigt orkar med människor på ett sätt som man skulle önska … ja, då känner jag mig misslyckad och har svårt att tycka om mig själv.

Men Guds Ord säger att…

jag är

utvald

kunglig

helig

Hans egen

kallad

kallad ut

kallad ut ur mörkret

kallad ut ur mörket in i Hans ljus

(1 Pet. 2:9)

Hur vi ser på oss själva är så viktigt för hur vi lever det här livet … hur vi tacklar situationer … hur vi reagerar på människor … Vår identitet i Jesus bestämmer typen av relation vi har med Gud. Glädje eller skam.

Är du en syndare som kämpar med att älska?

Eller.

Är du en älskare som kämpar med synd?

För några veckor sedan tyckte jag mig ha världens uppenbarelse om det här med pojkars respektive flickors ansvar i ett förhållande.

Vi är som bekant olika. Ibland mer olika än vi tänker på. Särskilt när det gäller den fysiska sidan. Min och många andra flickors erfarenhet är att det oftast är pojken som tar initiativ på det fysiska området. Flickor känner ofta att de är de som måste axla ansvaret på egen hand, och att säga nej är inte alltid lätt.

Men när jag hörde om ett par på Bethel School of Ministry (för dem som känner till denna bibelskola i USA) så upplystes verkligen mitt sinne för en särskild detalj. Detta par hade gått första året av tre på denna bibelskola och börjat sällskapa. Under sommaren hade de börjat sova tillsammans och resultatet var en graviditet. När höstterminen kom var paret övertygade om att de skulle bli utkastade från skolan. När de kom till sin ledare frågade han:

När de fortsatte samtala kom det fram att på kvällarna när paret varit tillsammans under dagen, brukade pojken känna att det var tid att gå hem. Men eftersom flickan kände sig så avvisad så stannade han ofta lite längre och en sak ledde till en annan.

Det slog mig som en blixt att det är så här som det allt som oftast går till! Flickor har i allmänhet ett stort sår på insidan som tar sig i uttryck i en enorm rädsla för att bli avvisad och lämnad. Däri ligger vår synd som flickor, att vi inte sätter vårt hopp till Jesus som vår trogna älskare. Pojkar har också ett ansvar att inte falla för detta, men det hjälpte mig mycket att inse att flickor också har del i att det ofta går så fel, och pojkar har en annan del som ser helt annorlunda ut.

Jag känner ett konstant behov av att omvända mig från min rädsla, att söka helande för mina inre sår och lita på att Gud är mitt försvar och min kämpe.

(När det gäller paret på Bethel School of Ministries, blev de inte utkastade, utan de gifte sig och redan innan babyn var född talades profetiska ord över henne. Det är kraften i nåden.)